Anorexia, igår idag imorgon

Vetskapen om att man inte är ensam, att det finns så många som lider av samma sjukdom som jag.
Är det bra eller dåligt?
Det är jobbigt, jobbigt att läsa om alla speciellt de som inte fått hjälp, de som förnekar.
Att veta vad de går igenom, och kunna känna deras ångest.
Men det är inte det värsta, det värsta är att kämpa sig tillbaka, att orka kämpa sig tillbaka.
Jag har tur, jag har en motivation, men den motivationen är inte tillräckligt stark,
att vilja gå ner i vikt, att känna sig tjock, det är så mycket starkare.

Det pågår ett krig i min hjärna hela tiden, en konflikt, äta eller inte?
Inte= mindre ångest, bidrar inte till min tjocklek.
Äta= mer ångest, tjock, men kommer närmare mitt mål.
Det tär på mig, på mig och min omgivning. Jag är inte redo.
Jag vill inte bli frisk!

Anorexia handlar om så mycket mer än utseende. Det handlar om kontroll.
När allt omkring en snurrar, man hänger inte med, det går för fort.
Det ända man då kan kontroller är sig själv, och den kontrollen är en trygghet.
Så fördommarna om anorexia, att det är så ytligt, skrämmer mig.
Men det är bara de som är i min situation som kan förstå, ochdet är skönt att inte alltid vara ensam.