Kväljningskänslor
Allt jag ser som är fett får jag kvälningskänslor av.
Såg skagenröra idag och trodde att jag skulle spy, så här var det inte förut...
Hann iallafall med 35 min lugn jogging idag, vågade inte längre.
Det är jobbigt att smyga, att ljuga. Man känner sig som en tjuv.
Har varit duktig/dumihuvudet beroende på vem man frågar och ätit lunch och middag.
Jag hatar att jag drar mig undan, vill vara själv. Jag är en socialperson.
Men jag är så trött, jag är tröttare nu än vad jag var när jag var som sämst.
Men nu är ju tankarna värre. All min energi går åt till att räkna kalorier,
bränna kalorier, komma på sätt att fuska, slippa undan, hänga med i skolan.
Det är knappt att jag orkar med mig själv. Sitter och är sömnig kl. 19.
Längtar efter att gå och lägga mig. Men vill samtidigt inte upp till en ny dag,
för en ny dag=massa ny mat och ångest som jag ska tackla.
Såg skagenröra idag och trodde att jag skulle spy, så här var det inte förut...
Hann iallafall med 35 min lugn jogging idag, vågade inte längre.
Det är jobbigt att smyga, att ljuga. Man känner sig som en tjuv.
Har varit duktig/dumihuvudet beroende på vem man frågar och ätit lunch och middag.
Jag hatar att jag drar mig undan, vill vara själv. Jag är en socialperson.
Men jag är så trött, jag är tröttare nu än vad jag var när jag var som sämst.
Men nu är ju tankarna värre. All min energi går åt till att räkna kalorier,
bränna kalorier, komma på sätt att fuska, slippa undan, hänga med i skolan.
Det är knappt att jag orkar med mig själv. Sitter och är sömnig kl. 19.
Längtar efter att gå och lägga mig. Men vill samtidigt inte upp till en ny dag,
för en ny dag=massa ny mat och ångest som jag ska tackla.
.
Har just smällt i mig TVÅ knäckemackor, TVÅ STYCKEN!
JAg mår illa, vill gå till toan, men jag kan inte.
Om jag gör det kommer någon komma på mig.
Jag känner mig så tjock, så jävla tjock!
JAg mår illa, vill gå till toan, men jag kan inte.
Om jag gör det kommer någon komma på mig.
Jag känner mig så tjock, så jävla tjock!
Kämpa!
En enda film kan få mig att vilja kämpa igen, och det ska jag!
För jag ska bli bäst!
Nästa steg, wallflip, inte det jag håller på med men ett kul trick ;)
För jag ska bli bäst!
Nästa steg, wallflip, inte det jag håller på med men ett kul trick ;)
Tid
Alllting kretsar runt tid.
Jag har hela tiden koll på klockan, får absolut inte dra över någon tidsgräns,
måste äta på exakta tider.
Alla i min närhet stressar mig, vill att jag ska vara nånstans där jag inte är.
De tror att jag mår så mycket bättre än vad jag faktiskt gör,
de inbillar sig att jag är någonstans där jag inte är.
Allt går så snabbt, det är som att alla skyndar på. Försöker göra mig frisk så snabbt som möjligt.
Men desto mer det skyndar desto svårare blir det för mig.
Vardagen blir jobbigare, ångesten blir värre. När de skyndar backar jag, går tillbaka några steg,
kommer inte framåt...
Jag startade bloggen för att kunna skriva av mig, våga skriva vad jag verkligen känner.
Att skriva dagbok fungerade inte riktigt, jag var rädd för att skriva exakt som jag känner
eftersom någon kan läsa den och då vet det att det är jag som har skrivit det.
Men det är skönt att skriva anonymt, att inte behöva känna pressen av att prestera med mina texter.
För det har jag gämt, prestationsångest. Jag är aldrig tillräckligt bra.
Tack för den poistiva responsen jag har fått det värmer så otroligt mycket!
♥
Dagens andra utmaning
Nu börjar det dra ihop sig till lunch= ångest!
Men jag ska klara det, nu ska jag äta! För jag kan!
En fråga var hur mycket jag ska gå upp:
Svar: Nu har jag nått en normalvikt, men har behövt gå upp 10 kg ungefär...
Jag trivs verkligen inte med min kropp, och varje dag är en kamp för att att jag ska äta och acceptera läget.
Acceptera att jag måste se ut så här för att ha ett liv.
Men det är svårt, det är jättesvårt, varje måltid är en plåga, med mycket ångest efteråt.
Men tackvare att jag har varit så samarbets villig får jag träna.
Och träna är det bästa jag vet! Men det blir också ett tvång.
Så jag har en lååång väg kvar, ibland känns det som att jag bara vill ge upp
och ibland känns det som att jag kommer fixa det.
Men tyvär är de dagarna väldigt få.
Så här känner jag mig hela tiden!
Men jag ska klara det, nu ska jag äta! För jag kan!
En fråga var hur mycket jag ska gå upp:
Svar: Nu har jag nått en normalvikt, men har behövt gå upp 10 kg ungefär...
Jag trivs verkligen inte med min kropp, och varje dag är en kamp för att att jag ska äta och acceptera läget.
Acceptera att jag måste se ut så här för att ha ett liv.
Men det är svårt, det är jättesvårt, varje måltid är en plåga, med mycket ångest efteråt.
Men tackvare att jag har varit så samarbets villig får jag träna.
Och träna är det bästa jag vet! Men det blir också ett tvång.
Så jag har en lååång väg kvar, ibland känns det som att jag bara vill ge upp
och ibland känns det som att jag kommer fixa det.
Men tyvär är de dagarna väldigt få.
Så här känner jag mig hela tiden!
Hår
Ni ska vara glada för det håret ni har.
Det är något jag saknar, mitt hår.
En biverkning på anorexia är att man tappar hår, inte lite utan jättemycket!
Jag har tappat kanske 3/4 av mitt hår, men det kommer tillbaka!
Jag hade tur som fick behålla mina tänder, men mitt hår!
Vad jag saknar det.
Bara för att jag behövde skriva av mig lite...
Förut klagade jag på mitt tjocka hår, det har jag fått äta upp. (kul uttryck...)
Men jag ska vara glad att jag hade så tjockt hår, annars hade jag väll inte haft något kvar...
Det är något jag saknar, mitt hår.
En biverkning på anorexia är att man tappar hår, inte lite utan jättemycket!
Jag har tappat kanske 3/4 av mitt hår, men det kommer tillbaka!
Jag hade tur som fick behålla mina tänder, men mitt hår!
Vad jag saknar det.
Bara för att jag behövde skriva av mig lite...
Förut klagade jag på mitt tjocka hår, det har jag fått äta upp. (kul uttryck...)
Men jag ska vara glad att jag hade så tjockt hår, annars hade jag väll inte haft något kvar...
?
Vad gör man när det känns som att man ska spricka?
Klyvas i två delar? När det känns som du ska kvävas, det kittlar i hela kroppen och man vill bara lägga sig ner och dö?
Jag förstår inte varför alla måste luras, varför alla säger att det blir lättare, att jag är smal,
att jag inte gått upp i vikt. Men det är så falskt!
Jag känner min kropp bäst, jag känner att jag går upp i vikt.
Jag har ingen kontroll, jag kan inte äns kontrollera det som är mitt.
Kommer det vara så här föralltid?
Det kommer alltid finnas de som inte förstår än. Men när det är en närmaste?
De som har sätt en, under hela perioden, när ens vän försöker pressa i en godis.
Då känner man sig ensam, och inte tagen på allvar.
För så känns det, som att jag luras för att få uppmärksamhet.
Det är nog jobbigt att ha ångest hela dagarna, att alltid känna sig tjock,
men när man desutom vet att folk snackar skit bakom sin rygg,
gör sig lustig över än. Då vill jag bara inte mer.
Jag kräver inte att man ska förstå, men att visa respekt, eller ja det är nog
svårt att förstå en sjukdom som sitter i hjärnan.
När alla säger det är bara att äta, det är bara en macka.
Det är fanimej inte bara en macka. Okej, ni förstår inte, men lägger er inte i då.
JAg känner mig ensamast i världen...
Klyvas i två delar? När det känns som du ska kvävas, det kittlar i hela kroppen och man vill bara lägga sig ner och dö?
Jag förstår inte varför alla måste luras, varför alla säger att det blir lättare, att jag är smal,
att jag inte gått upp i vikt. Men det är så falskt!
Jag känner min kropp bäst, jag känner att jag går upp i vikt.
Jag har ingen kontroll, jag kan inte äns kontrollera det som är mitt.
Kommer det vara så här föralltid?
Det kommer alltid finnas de som inte förstår än. Men när det är en närmaste?
De som har sätt en, under hela perioden, när ens vän försöker pressa i en godis.
Då känner man sig ensam, och inte tagen på allvar.
För så känns det, som att jag luras för att få uppmärksamhet.
Det är nog jobbigt att ha ångest hela dagarna, att alltid känna sig tjock,
men när man desutom vet att folk snackar skit bakom sin rygg,
gör sig lustig över än. Då vill jag bara inte mer.
Jag kräver inte att man ska förstå, men att visa respekt, eller ja det är nog
svårt att förstå en sjukdom som sitter i hjärnan.
När alla säger det är bara att äta, det är bara en macka.
Det är fanimej inte bara en macka. Okej, ni förstår inte, men lägger er inte i då.
JAg känner mig ensamast i världen...
Vad är bra förebilder?
Jag blir så arg, arg på de som faktiskt kan förändra små tjejers bild av vad som är fint.
ARg, för att alla små flickors förebilder ska banta ner sig och sprida sjuka ideal.
Det är inte rätt, nu ska inte jag säga att jag är någon bra förebild.
Men mig känner ändå knappt någon, men kändisar varför måste då gå efter size zero idealet?
Är det de här kropparna små tjejer ska se som vackra?
Nu vill jag inte kritisera alla, för jag vet att vi har olika kroppsform och det finns naturligt smala tjejer.
Och det är okej, men när man faktiskt veta att man har unga fans som inte vet bättre, att man då bantar ner
sig, tycker inte jag är okej.
ARg, för att alla små flickors förebilder ska banta ner sig och sprida sjuka ideal.
Det är inte rätt, nu ska inte jag säga att jag är någon bra förebild.
Men mig känner ändå knappt någon, men kändisar varför måste då gå efter size zero idealet?
Är det de här kropparna små tjejer ska se som vackra?
Nu vill jag inte kritisera alla, för jag vet att vi har olika kroppsform och det finns naturligt smala tjejer.
Och det är okej, men när man faktiskt veta att man har unga fans som inte vet bättre, att man då bantar ner
sig, tycker inte jag är okej.
Ensam?
Vetskapen om att man inte är ensam, att det finns så många som lider av samma sjukdom som jag.
Är det bra eller dåligt?
Det är jobbigt, jobbigt att läsa om alla speciellt de som inte fått hjälp, de som förnekar.
Att veta vad de går igenom, och kunna känna deras ångest.
Men det är inte det värsta, det värsta är att kämpa sig tillbaka, att orka kämpa sig tillbaka.
Jag har tur, jag har en motivation, men den motivationen är inte tillräckligt stark,
att vilja gå ner i vikt, att känna sig tjock, det är så mycket starkare.
Det pågår ett krig i min hjärna hela tiden, en konflikt, äta eller inte?
Inte= mindre ångest, bidrar inte till min tjocklek.
Äta= mer ångest, tjock, men kommer närmare mitt mål.
Det tär på mig, på mig och min omgivning. Jag är inte redo.
Jag vill inte bli frisk!
Anorexia handlar om så mycket mer än utseende. Det handlar om kontroll.
När allt omkring en snurrar, man hänger inte med, det går för fort.
Det ända man då kan kontroller är sig själv, och den kontrollen är en trygghet.
Så fördommarna om anorexia, att det är så ytligt, skrämmer mig.
Men det är bara de som är i min situation som kan förstå, ochdet är skönt att inte alltid vara ensam.
Är det bra eller dåligt?
Det är jobbigt, jobbigt att läsa om alla speciellt de som inte fått hjälp, de som förnekar.
Att veta vad de går igenom, och kunna känna deras ångest.
Men det är inte det värsta, det värsta är att kämpa sig tillbaka, att orka kämpa sig tillbaka.
Jag har tur, jag har en motivation, men den motivationen är inte tillräckligt stark,
att vilja gå ner i vikt, att känna sig tjock, det är så mycket starkare.
Det pågår ett krig i min hjärna hela tiden, en konflikt, äta eller inte?
Inte= mindre ångest, bidrar inte till min tjocklek.
Äta= mer ångest, tjock, men kommer närmare mitt mål.
Det tär på mig, på mig och min omgivning. Jag är inte redo.
Jag vill inte bli frisk!
Anorexia handlar om så mycket mer än utseende. Det handlar om kontroll.
När allt omkring en snurrar, man hänger inte med, det går för fort.
Det ända man då kan kontroller är sig själv, och den kontrollen är en trygghet.
Så fördommarna om anorexia, att det är så ytligt, skrämmer mig.
Men det är bara de som är i min situation som kan förstå, ochdet är skönt att inte alltid vara ensam.
Ångest
Jag har ångest. Är så trött, vill inte gå och lägga mig!
Jag vill inte gå upp imorgon och behöva äta frukost.
Frukosten, jag hatar den. Jag ser flingorna svälla i magen.
Ger valkar, fett. Jag hatar min mage.
Den är så äcklig, fettig och äcklig.
Jag trodde aldrig att jag skulle hamna här, men nu är jag här och kan inte ta mig upp.
Vill inte ta mig upp.
För jag är tjock!
Monster?
Jag fattar inte varför alla kallar min ätstörning för monster eller spöken.
Jag är min ätstörning, min ätstörning är jag.
Jag hatar när folk pratar om "mig" och om min ätstörning som två olika personer.
"Vi" är samma person. En person med samma tnkar och samma vilja.
Viljan av att gå ner i vikt.
Hatar att vara i mellanläget, där jag äter men mer SKIT! har ångest och "tjocktankar" konstant.
Orkar knappt gå i skolan, vill bara gå ner i vikt.
Antingen kan anorxian få kontroll över mig igen, och jag slutar äta helt igen..
eller så blir jag frisk. Men jag vägrar släppa kontrollen!
Min mage krampar och är svullen. Jag hatar min mage.
Fy fan för fett!
Jag är min ätstörning, min ätstörning är jag.
Jag hatar när folk pratar om "mig" och om min ätstörning som två olika personer.
"Vi" är samma person. En person med samma tnkar och samma vilja.
Viljan av att gå ner i vikt.
Hatar att vara i mellanläget, där jag äter men mer SKIT! har ångest och "tjocktankar" konstant.
Orkar knappt gå i skolan, vill bara gå ner i vikt.
Antingen kan anorxian få kontroll över mig igen, och jag slutar äta helt igen..
eller så blir jag frisk. Men jag vägrar släppa kontrollen!
Min mage krampar och är svullen. Jag hatar min mage.
Fy fan för fett!
Ärr
Ärren på handlederna blir fler och fler men ångesten i kroppen blir inte mindre.
Det är skönt att få ta ut smärtan på något fysiskt, känna smärta.
Annars är smärtan instängd, kan inte komma ut. Det kittlar i hela kroppen.
Jag orkar inte. Det känns som knivar i mig, eller att det kryper och kittlas i kroppen.
Tänk att det finns andra än jag som går igenom det jag gör.
Jag känner mig kluven, vill inte bli frisk, men jag känner mig på väg mot ett friskare liv.
Men jag kommer aldrig bli frisk, jag vill inte bli helt frisk.
Jag vill leva i min bubbla där jag har kontroll. Kontroll.
Det finns mycket jag aldrig tänker äta, och jag längtar tills jag får flytta hemifrån,
sköta mitt. Stänga ute mina nära, plåga mig inte dem med min ångest.
Ingen lurar mig, jag vet att jag är tjock.
Skulle vara skönt att få höra det någon gång.
Det är skönt att få ta ut smärtan på något fysiskt, känna smärta.
Annars är smärtan instängd, kan inte komma ut. Det kittlar i hela kroppen.
Jag orkar inte. Det känns som knivar i mig, eller att det kryper och kittlas i kroppen.
Tänk att det finns andra än jag som går igenom det jag gör.
Jag känner mig kluven, vill inte bli frisk, men jag känner mig på väg mot ett friskare liv.
Men jag kommer aldrig bli frisk, jag vill inte bli helt frisk.
Jag vill leva i min bubbla där jag har kontroll. Kontroll.
Det finns mycket jag aldrig tänker äta, och jag längtar tills jag får flytta hemifrån,
sköta mitt. Stänga ute mina nära, plåga mig inte dem med min ångest.
Ingen lurar mig, jag vet att jag är tjock.
Skulle vara skönt att få höra det någon gång.
Inledning
Så fort jag läser något om ätstörning någon annan som har det eller någon som bantar, förlorar jag all kämparglöd. Då vill jag bara gå och spy upp maten jag ätit och det gör jag också, oftast...
Ja, jag vill inte bli frisk, jag är tjock, tjock som en jävla pumpa. Ibland undrar jag om jag inte är gravid. Magen ser så stor ut, jag vet att det är omöjligt eftersom jag fortfarande inte fått tillbaka min mens, men tänk om.
Jag hatar att äta, varför kan jag inte bara få vara som vilken annan människa som helst och bestämma själv över mina matvanor? Det är äckligt att se alla som trycker i sig hamburgare, kakor, godis, glass, pizza, då vill jag bara spy.
Jag fattar inte hur jag kunde gå upp i vikt så snabbt, bli tjock så snabbt, men nu är jag fast, jag får nosa på livet och kan inte släppa det. Jag lever i ett mellan ting som levande död. Är där men samtidigt inte. Jag blir så trött på allt som går runt i huvudet. 24 timmar om dygnet gnatar det, hur kunde du äta det där, titta på dig vad tjock du är, alla andra är så mycket smalare. Jag hinner knappt tänka på något annat.
Så fort jag får chansen fuskar jag, jag är medveten om det. Jag vill göra det. Jag är ute och går så mycket jag kan, äter så lite jag kan. Men jag övervakas hela tiden stenhårt.
Det ända positiva är att jag inte behöver gå upp mer i vikt nu. Det är också det som får mig att inte vilja gå ner i vikt. Det är det värsta jag har varit med om, viktuppgången. Men den var nödvändig, jag vet det.
Jag vet att jag måste bli frisk, men jag vill inte.
Jag blir avundsjuk på alla tjejer som får vara anorektiska, det spelar ingen roll, jag vill tillbaka.
Jag kan skita i jobb, familj, att leva, bara jag får gå ner i vikt. Men jag har något att kämpa för. Och det håller jag hårt i, även när det känns som det svävar i väg.
Anorexian har förstört mycket men jag är ändå tacksam, utan den hade jag fortfarande varit en tjock gris. Ja, jag är tjock nu men förut var jag jätte tjock.
Igår hittade jag en bild från några år sen när jag åt fish and chips och jag blev så äcklad. Jag var tvungen att radera bilden och gick och hade kväljningar hela kvällen.
Nu orkar jag inte mer. Det går runt i huvudet och det gör ont. Det gör så ont jag vill bara dö!
Ja, jag vill inte bli frisk, jag är tjock, tjock som en jävla pumpa. Ibland undrar jag om jag inte är gravid. Magen ser så stor ut, jag vet att det är omöjligt eftersom jag fortfarande inte fått tillbaka min mens, men tänk om.
Jag hatar att äta, varför kan jag inte bara få vara som vilken annan människa som helst och bestämma själv över mina matvanor? Det är äckligt att se alla som trycker i sig hamburgare, kakor, godis, glass, pizza, då vill jag bara spy.
Jag fattar inte hur jag kunde gå upp i vikt så snabbt, bli tjock så snabbt, men nu är jag fast, jag får nosa på livet och kan inte släppa det. Jag lever i ett mellan ting som levande död. Är där men samtidigt inte. Jag blir så trött på allt som går runt i huvudet. 24 timmar om dygnet gnatar det, hur kunde du äta det där, titta på dig vad tjock du är, alla andra är så mycket smalare. Jag hinner knappt tänka på något annat.
Så fort jag får chansen fuskar jag, jag är medveten om det. Jag vill göra det. Jag är ute och går så mycket jag kan, äter så lite jag kan. Men jag övervakas hela tiden stenhårt.
Det ända positiva är att jag inte behöver gå upp mer i vikt nu. Det är också det som får mig att inte vilja gå ner i vikt. Det är det värsta jag har varit med om, viktuppgången. Men den var nödvändig, jag vet det.
Jag vet att jag måste bli frisk, men jag vill inte.
Jag blir avundsjuk på alla tjejer som får vara anorektiska, det spelar ingen roll, jag vill tillbaka.
Jag kan skita i jobb, familj, att leva, bara jag får gå ner i vikt. Men jag har något att kämpa för. Och det håller jag hårt i, även när det känns som det svävar i väg.
Anorexian har förstört mycket men jag är ändå tacksam, utan den hade jag fortfarande varit en tjock gris. Ja, jag är tjock nu men förut var jag jätte tjock.
Igår hittade jag en bild från några år sen när jag åt fish and chips och jag blev så äcklad. Jag var tvungen att radera bilden och gick och hade kväljningar hela kvällen.
Nu orkar jag inte mer. Det går runt i huvudet och det gör ont. Det gör så ont jag vill bara dö!
